oktober | 2011 | Silje Therese

Nu som det är dags att prestera igen, förbereder jag mig mentalt på den arbetsinsats som kommer att krävas av mig. De eviga timmarna, utan större resultat. Med tårarna i ögonen tänker jag tillbaka på hur dyslexin påverkat mig under årens gång. Som ni kanske förstår, kommer jag inte särkilt bra överens med min dyslektiska sida…

Alla som känner mig blir alltid lika förvånade då jag berättar att jag verkligen har dyslexi och att jag får sätta ner väldigt mycket tid på skolan. Detta på grund av att jag alltid haft så mycket ”fan-anamma” i mig, och kämpat enda in i sista sekund och aldirg gett upp. Därför sårar det mig så otroligt då någon utbrister ”du har det så lätt du Silje”. Jag vill bara skrika och vråla och gråta och förklara hur förjävligt det är! Hur många herrans timmar jag läste och hur många olika sätt jag fick ta till för att få in det i skallen.

Folk underskattar alltid den tid jag verkligen lagt ner och den börda det har varit, på grund av mina goda resultat i tenter och arbeten. Detta är mycket tackvare mina föräldrar som alltid stöttat mig och hjälp mig igenom de svåraste faserna, och orkat förhöra mig i flere timmar. Jag har gråtit många syndafloder och suttit tills röven domnat, men inte gett upp.

Redan i lågstadiet misstänktes det att jag hade läs- och skrivsvårigheter och jag fick gå till specialläraren tillsammans med en grupp elever. ”Tyvärr”, klarade jag mig bättre än de som ”hade det svårast” och skickades tillbaka till modersmålstimmarna (timmarna då jag skulle få stöd).

Det tog länge för mig att lära mig läsa, och än idag läser jag dubbelt långsammare än andra. Matematiken var ett helvete för sig, till och med de lättaste uppgifterna som subtraktion och addition orsakade svårigheter för mig, och jag vet inte hur många gånger mamma och pappa fick hitta på olika sätt för att konkretisera hela senariot. Du vet typ, en kanin har 37 morötter, om den äter 13 hur många har den då? Finskan orsakade även många skräckhistorier för mig, för att inte tala om hur svårt det vara att skilja på ä och e i svenskan etc!

I högstadiet fortsatte det hela, och ingen trodde mig där heller. Slutligen bestämde vi oss för att jag skulle genom gå det långa dyslexi testet. Mycket riktigt påvisade det att jag har dyslexi. Jag lämnade in intyget till lärarna, de sneglade på papret och fnyste. Inget mer med det, inte såg de mellan fingrarna för stavfel och så vidare… Med andra elever, utan intyg sågs det dock mellan fingrarna. Jag fortsatte kämpa vidare, och tänkte att jag klarar det nog, det skall nog gå att hålla uppe samma nivå.

I gymnasiet ökade arbetsmängden, och nu fick fritidsintressen lida. Då jag började andra året i gymnasiet fick jag skippa bl.a. tennis och endast hålla mig till handboll. Det var först nu som någon verkligen tog mig på allvar! På fritiden hoppade jag på en gymnasiekurs i studieteknik för att se om det skulle hjälpa. Jag fick alltså ingen kurs för den efter som jag inte alltid kunde delta, utan jag gjorde det för mitt eget bästa och syftet var endast att få hjälp och inte en kurs. I studentskrivningarna fick jag en ”fördel” eller vad man skall kalla det…. Om det skulle råka sig som så att jag var ett eller två poäng från ett högre vitsord kunde jag MÖJLIGEN få ett det högre vitsordet! I matematiken råkade det sig att jag var ett eller två poäng under ett C, och slutligen fick jag ett C! Otroligt nöjd var jag! Som jag tidigare nämnt var matematik en ren mardröm, och många fredagskvällar spenderade jag på stödundervisning medans de andra slappade eller gjorde något annat skoj.

Jag har många gåner undrat var jag hade hamnat om inte mina föräldrar stött mig hela min skolgång och om jag inte hade så jävla mycket vilja och envishet i mig? Tja, jag kallas väl inte ”Silje med sin vilje” utan orsak!

Jag läste lite mer om dyslexi och dess orsaker. Verkligen intressant måste jag säga. Det står bl.a. att många dyslektiker har motoriska problem och lär sig aldrig krypa. Jag lärde mig aldrig att krypa, jag stod på alla fyra och vickade på rumpan men fattade aldrig hur jag skulle ta mig framåt… Tillsist tröttnade jag och reste mig upp och började gå, tidigare än andra jämnåriga barn. Förövrigt brukar dyslektiker ha problem med att lära sig klockan och månaderna. Detta stämmer bra in på mig också. Kommer bra ihåg hur jag en dag kom till mammas och pappas jobb efter skolan och skulle lära mig månaderna på finska. Jag hade inte lärt mig månaderna på svenska än!!! Och fick ta itu med det först. Det dröjde väl och länge, men slutligen klingade de både på finska och svenska på min tunga.

Så med detta långa inlägg vill jag bara säga att dit jag tagit mig idag har varit en lång väg, men mycket möda och besvär. Många ner och uppförbackar att bemästra, och trårar har runnit och ilskan ord har flugir ur mig. Jag har hatat skolan, mig själv och min dyslexi. Men här är jag nu, på Arcadas svåraste linje som det sägs… Hittills har jag uppnått mina mål, och får bara fortsätta kämpa. Så till er alla där ute som upplever samma sak som jag, FORTSÄTT KÄMPA! Det går nog, trots att det tar längre tid än för andra…