”He’s not breathing”!!

Då och då brukar jag läsa igenom gamla blogginlägg från diverse bloggar jag skrivit under mitt liv. Nyligen kom jag på att läsa några inlägg ur min Au-Pair tid i Nederländerna.

Vad jag snart kommer att berätta för er, är något av det hemskaste jag varit med om…

Det hela utspelar sig i staden Zeist, Nederländerna, i April 2009.

Det var fredag, dagen jag hade väntat på hela veckan, en ledig dag det vill säga. Jag kom mig upp ur sängen i tid och var till och med i tid till tåget som skulle ta mig till Ziest och min vän H. Normalt sprang jag alltid till tåget och hoppade på i sista sekund. Solen sken och värmde så skönt, och allt verkade så perfekt.

Tillsammans med H och hennes au-pair kid N hoppade vi på våra cyklar för att senare avnjuta te med de sydafrikanska au-pairerna. N var vid den här tiden under 1år, och hade nydligen haft hög feber men verkade vara frisk nu. Medans vi au-pairer skravlade om allt mellan himmel och jord lekte barnen snällt tillsammans. Jag minns hur jag kände ett lyckorus bubbla fram inom mig, kände mig så glad och nöjd över att jag fått möta alla dessa människor.

Då det varadags för N’s middagslur cyklade vi hemåt. Han vägrade äta men fick i.a.f. i sig tillräckligt med vätska. Under hans tre timmar långa nap satt jag och H ute i den väldigt holländska trädgåden och absorberade så mycket solsken som vi bara kunde. Jag kunde nästan känna hur fräknarna ploppade fram.

När N vaknade var han lika het som en spis, om inte hetare och febermätaren visade nästan 40′! Han vägrade äta och tog bara några små klunkar av sin saft. Hans huvud började hänga och ögonen rullade, han såg verkligen dödstrött ut… Vi bestämde oss för att lägga ner honom igen.

50minuter senare vaknade han, och vi satte oss ned på varsin fotölj och N satt i H’s famn. Jag blev påmind om en rolig händelse som jag bara hann börja berätta förrän H förskräckt satte sig lite rakare upp och frågade mig vad som är fel med N?? Jag förstod inte riktigt vad hon menade eftersom jag inte märkte något annorlunda. Hon upprepade frågan och såg alldeles panikslagen ut och räckte mig barnet. Hon sprang några meter…

Min första tanke var att N skulle kasta upp, men då jag vände honom mot mig såg jag hur hans ansikte tog en mycket blå färg. Hans läppar blev också blå och plötsligt kom det fragga ur munnen på honom. Hans kropp blev alldeles stel och plötsligt krampade hela hans kropp något hysteriskt!! Samtidigt kände jag hur mina ögon spärrades upp och hörde mig själv säga ”oh my god”! Jag kände hur paniken krälade upp längs min ryggrad och med våld ville förlama mig. Jag kämpade imot.

H hade drabbats av en hemsk panik och frågade mig om vi skulle ringa 112 eller föräldrarna först. Jag svarade att vi ringer ambulansen först och sedan meddelar vi föräldrarna genast efteråt. H greppade med skakande händer telefonen och lyckades slå in de tre sifforna. I andra endan hördes bara holländska och H skrek ”NO SERVICE IN ENGLISH” ??. H’s panik bara växte och plötligt hade jag både en krampande baby i famnen samt en telefon. Jag lämnade N över till H, och försökte få kontakt med personen i andra ändan. Linjen verkade död, och just som jag skulle lägga på hörde jag någon i den andra ändan.

Mina ord kom inte ut i rätt ordning men på något vis gjorde jag mig ändå förstådd. Jag bönade och bad efter en ambulans och i samma ögonblick krampade N till så otroligt hårt och föll sedan ihop och blev lika slapp som en ärtpåse. Han var alldeles medvetslös och H skriker förtvivlat ”HE’S NOT BREATHING, WHAT SHALL WE DO”??.

Det var nu som paniken verkligen tog över, och nu vet jag verkligen vad ordet handlingsförlamad innebär. Det var också nu som jag insåg att jag måste samla ihop mig för att kunna göra någon nytta.

Kort där efter rusar hon ut med N för att se om någon möjligen kunde köra oss till sjukhuset! Genom det stora fönstret ser jag hur hon desperat försöker få tag på någon, men ingen verkar vara hemma.

Slutligen fick hag henne tillbaka in i huset och förklarade för henne att mannen på telefonen skulle hjälpa oss. Där var vi, två livrädda 19 åringar men en baby som inte andades i tamburen med dörren öppen. N’s huvud vilade mot H’s ben och hon förstod inte vad jag höll på med. Jag sprang runt i huset och samlade saker som mannen på telefonen bad mig att göra. H lyckades få tag på pappan i huset som steg på gasen och nästan hade kört på två cyklister under sin hektiska bilfärd hem.

Med skakande händer lyckades vi göra allt som mannen sade. Folk på gatan stirrade som fan, och gick förbi utan att erbjuda hjälp eller fråga vad som stod på.

Vi lyckades få N nedkyld och att andas och han hade vaknat upp igen innan ambulansen kom fram. Allting verkar fortfarande så overkligt då jag tänker tillbaka på det. Det här utspelade sig under kanske 10-15 minuter. Men det var nog de längsta minuterna i mitt liv, men samtidigt de kortaste.

Att sitta där med någon annans ”livlösa” barn är något av det värsta jag varit med om. Och jag är otroligt lycklig över att det ”bara” var frågan om en feberkramp (för mer information).

Akutvårdarna gjorde en koll av N som senare också besökte doktorn och fick en rad mediciner. Det visade sig att han hade infektion i både hals och öron samt en mycket hög feber.

Vi var båda i chock efteråt och satt bara och stirrade, sedan kom tårarna och utekvällen fick bli en hemma kväll med mycket godsaker. H var också med om en mindre trevlig efterchock…

Vad är det hemskaste/mest skrämmande eller absurda du varit med om?

-S

 

Kommentera / Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s